Torkel, Jonas och jag letade förtvivlat i våra agendor efter en gemensam seglarhelg i början av hösten. När upptagningen närmade sig och vi fortfarande inte hittat en helg som passade oss alla tre. Bestämde vi oss för att Torkel och jag skulle segla själva den 29 September.
Jag tog åttafärjan till Skarpö där Torkel mötte upp med kaffe och mackor. Torkels kusin Knalle, som egentligen heter Sverre och förutom Knalle har fått många namn som t ex Knarl, Fnatte mm, mötte upp efter en stund. Knarl hade andra åtaganden men ställde upp på att ta lite bilder innan vi stävade mot ytterskärgården.

Med en ordentlig dos kaffe i magarna släpade vi ner segel, förtäring och mycket kläder till Paloma. Eftersom dagen bjöd på mycket soligt väder var även temperaturen därefter. Torkel tog det lång benet före och kastade sin smidiga kropp från bryggan mot Palomas för dagen frostklädda fördäck. Resten kan Ni som känner Torkel räkna ut själva. Han lyckades i alla fall hålla sig torr.

Skepparen och jag började sätta segel och Knarl satte sig i motorbåten laddad med kamera. Efter ett par startförsök började Torkels instruktioner bli mer och mer tydliga. Knarl chokade, chokade inte, gasade, gasade inte. Men ingenting hjälpte. Efter tio minuter börjar Knalle skratta så han trillar baklänges i den lilla båten. I sin hand håller han den ännu inte ikopplade soppaslangen. I en grisblink var båten igång och vi seglade mot kastellet i Vaxholm för fotografering. Två rundor runt kastellet och vi tog adjö av Knarl som åkte tillbaka till Skarpö.

Nu infann sig lugnet ombord. Solen sken, Torkel plockade fram kaffe och en stor gul flaska som han förklarade att; det här är fina grejjer! Racingbranchen är fylld av ”fina grejjer” och just den här hade Torkel fått av en Italiensk kollega vars far hade tillverkat den. Det var fina grejjer!

SMHI hade lovat ganska mycket vind. Men när vi nu seglade norrut hade vi lagom till lite för lite vind. Ganska snabbt kom vi in på livets väsentligheter, bilar, båtar och något mer som jag inte kommer ihåg just nu. Mitt i konversationen ställer sig Torkel käpprätt upp. Han har sett två prickar om babord, en röd och en grön (vi seglar i farled). Med en snabb gir undviker vi grundet. Nu är det min tur, i egenskap av navigatör, att få tydliga instruktioner. Efter varsin tur upp på akterdäck tar jag pinn. Torkel sitter still ett tag men sedan skall det sättas spinnaker. ”Vad tror du, den vita eller den gula?”. Jag svarar att den vita passar nog bäst. Men den gula är ballare. Vi seglade vidare under gul (stor) spinnare. Via furusund närmade vi oss dagens mål, Mjölkobben, en liten ö vid Sundskär norr om Kudoxa. Mjölkobben närmar man sig normalt med stor försiktighet. Är man säker på sin sak seglar man in. Vi skulle naturligtvis segla in – med spinnare! Det var då jag utbrast ”det här hade jag aldrig gått med på om jag var nykter”. Det var jag som skulle gippa spinnakern på fördäck när vi kryssade mellan grunden. Väl i hamn väntade välkomstdrink och glada vänner.

Paloma har just missat grundet?

Naturligtvis skulle vi efter ett tag prova fiskelyckan. Med lånad snurra satte vi fart mot en närbelägen ö där vi var säkra på att gammellaxen låg och ruvade. Jag skötte snurran och Tokke trasslade med näten. Denna gång gick det dock inte som det brukar. Nu trasslade motorn och inte näten. När vi båda hade träningsvärk i dragarmen låg i alla fallnäten på plats och vi var på väg mot hemmahamnen. Där väntade bastu med Tokkes specialbyggda lavar och efter det otroligt god mat (tack Jonas!) i stugan. Sen gick det som det brukar och vi vaknade upp nästa morgon.

Dags för en rond laxbrotting, trodde vi. Resultatet blev en ynka flundra som vi släppte utan borgen. Med lunch i kroppen styrde vi åter kosan mot Skarpö. Det blev en kall och inte alls lika uppsluppen segling. Mestadels kanske beroende på att Torkel sov halva vägen. Jag kan inte se någon annan anledning. Vi tog yttervägen hem via röd och Svartlöga. Skärgården är otroligt vacker den här tiden på året. Hungriga och trötta närmade vi oss Stegesund precis när solens sista strålar lämnade oss. Jag är glad att jag inte hörde vad skepparen på taxibåten sa när vi mötte honom i inloppet till Stegesund utan lanternor. Hans strålkastare talade sitt tydliga språk.

Nu står Paloma i tryggt förvar bakom Torkels och Annas hus. Hur det gick vid upptagningen? Det är en helt annan historia!

/Fredrik Englund